Kära vänner.

Så har jag åter en gång varit i Quito för ett besök. Det blev en lång och strulig resa med air France den här gången och tyvärr blev jag tvungen att byta plan först i Carracas med en väntan på 6 timmar för att sedan borda ett plan till Bogota som slutligen landade i Quito frampå nattkröken. Väl framkommen fanns inte bagaget med och det tog

två dygn innan jag äntligen fick mina väskor. Det är verkligen inte trevligt att få gå i sina

reskläder så länge.

Jag hade skrivit några frågor och begärt ett möte med Ecuadors president Correa

som jag fått löfte att träffa men tyvärr hade han hastigt rest till Venezuela och Brasilien

så där gick den chansen men jag fick ändock möjlighet att träffa flera personer på

regeringsnivå som gav mig en hel del. Det verkar som om de börjar få upp ögonen

för de människor från soptippen som Centret är byggt för.

Då jag nu i höst blir 80 år känns det underbart att veta att Stiftelsen Soptippen även i

framtiden kommer att fungera.

Den 1 januari 2009 har Kommerskollegiet kompletterat Stiftelsen Soptippens

styrelse med några nya medlemmar så nu består den av mig, Gun Molander, Mariana

Lundaby, Ulf Lundaby och Anders Andersson.

Mariana kommer ursprungligen från Ecuador och är gift med Ulf sedan 23 år och bor

i Hovås, Göteborg. Hon är en ovärderlig hjälp eftersom hon talar spanska och är

ekonom. Ulf, hennes man är en tillgång för Stiftelsen . Anders Andersson, Tidigare ”Privata Affärer” numera ”Driva eget” behöver jag väl inte presentera men vilken tillgång med en sådan ekonom.

Den här styrelsen har inte kommit till av en slump utan jag är förvissad om att Gud

är med. Alla styrelsemedlemmar önskar driva projektet vidare även den dag jag

inte är med längre.

Att få vara med och uppleva mötet med mina kvinnor och barn när jag kommer dit går ej att

beskriva.

I år har många flickor sökt till syskolan men vi har i första hand prioriterat

ensamma mammor med små barn. En del av mammorna har nyfödda barn som de har med

sig till syskolan tills barnen blir 3 månader gamla då får de komma till spädbarnsavdelningen..

Dessa mammor kommer att få ett extra ekonomiskt stöd för att lindra deras ekonomiska problem.

En dag var det examen på syskolan för de elever som gått två år. Det är fantastiskt så mycket

de lärt sig. De hade en uppvisning av en del plagg som de sytt och bland annat hade de sytt

två brudklänningar som var underbara. Efterfrågan på sömmerskor från syskolan är stor

så de flesta kunde genast börja arbeta. Det känns bra att mitt mål till ”hjälp till självhjälp”

börjar ge resultat.

En av eleverna kom till syskolan dagen före hennes examen storgråtande. Hennes före detta

man hade kommit och slagit henne rakt i ansiktet . Men efter omplåstring av vår läkare

kunde hon vara med på examen. Det är inte lätt för flickorna att ta sig till ett drägligt liv

när männen inte tolererar att de kan klara sig själva.

En liten pojke på 5 år som inte kunde stå på sina ben utan kröp fram för ett år sedan när vi var där har nu efter läkarbehandling blivit så bra att han nu kan stå och ta några steg utan hjälp. Stiftelsen kommer även detta år att betala för hans fortsatta rehabilitering.

Vi har en liten pojke på 2 år i daghemmet som lider av en muskelsjukdom och mamman har

ingen ekonomisk möjlighet att söka hjälp. Stiftelsen kommer därför i år att betala hans

kommande läkarbehandling

En flicka på 11 år, dotter till en av soptipppskvinnorna har en dubbel uppsättning av tänder därför ser hon mycket underlig ut. En av våra tandläkare har tagit sig an att hjälpa henne.

I år har vi lagt en budget för microlån för att stödja flickor från syskolan och ensamma

mammor så de kan komma igång med att öppna eget.

För att glädja och uppmuntra de äldre kvinnorna från Soptippen arrangerade vi en utflykt för dem. Det blev en bussresa till Banjos. En stad där det finns varma källor att bada.

Vi startade kl. sju på morgonen. i god tid var kvinnorna där, mcket fina med poncho och hattar. Famnen full med kastruller och ett bleckfat och en mugg.. Här skulle bli fest. Resan tog cirka fyra timmar. Vi hann bara starta färden så satte chauffören på musik som

skrålade och genast blev jag uppbjuden för att stå där i gången på en skranglig buss och tillsammans med 50 andra damer tråda dansen. Ni kan tänka Er ingen satt på sina platser utan

samtliga stod i gången och gungade och slängdes hit och dit med förtjusta glädjerop när de

ramlade om varandra. Detta varade hela resan utom när någon tog fram sin kastrull med kyckling och bjöd på det bleckfat de tagit med sig

De fick hyra baddräkter och några tvålar inhandlades, sen var det bara att rusa till de varma

källorna och förnöja sig med att stänka vatten på varandra. Efter någon timme i badet blev de

bjudna på lunch och därefter var vi på en mässa i den katolska kyrkan. Hemresan blev lika

spännande som ditresan bara det att det regnade friskt och vindrutetorkarna inte tog ordentligt.

Dansen började som tidigare och att sitta var otänkbart när man kunde dansa i gången.

Till alla er som ekonomiskt stöttar detta projekt vill jag säga ett från hjärtat varmt tack.

För utan Era uppmuntrande brev och förböner hade detta aldrig fungerat.

Till sist vill jag önska Er alla generösa givare en riktigt

GLAD PÅSK

Ulla-Brita Palm

Besök gärna vår Hemsida www.stiftelsensoptippen.com